I verkligheten

Jag och M tog en promenad igår och stötte ihop med en av dem. En liten zombie, kan inte ha varit mer än fem-sex år när den dog, knäböjde vid en kropp av en äldre man och åt av hans inälvor. Vi stirrade som parayserade i 10 sekunder. Sedan sprang vi! Jag tror jag tror jag aldrig har sprungit så fort i hela mitt liv! När vi smällt igen dörren efter oss och låst den noga så ringde jag polisen och berättade om vårt fynd. M gick in på toaletten och kräktes. Mannen jag pratade med hos polisen lät uppgiven och sade att han skulle skicka ut någon så snart som möjligt. "Hoppas ni hinner", sa jag, "innan den äldre mannen också blivit en zombie". "Vi kallar dem inte zombies", sa polisen, "vi kallar dem bara drabbade". Jag slängde på luren. Som om de skulle kunna vara något annat än zombies.