söndag 30 maj 2010

Utbrott

Trots att det är mer eller mindre officiellt att zombies nu vandrar ibland oss så har ingen större panik utbrutit, konstigt nog. Det beror kanske på att man inte kallar farsoten för dess rätta namn, utan istället för att säga zombies så kallar man dem för "drabbade" eller "smittade".

Men alla pratar förstås om utbrottet. Hittills verkar det, som ni ju säkert har märkt själva, som om utbrottet går väldigt långsamt.

Idag stod det i tidningen att en hel familj blivit biten av barnvakten (vad sägs om det som en skräckfilmsidé?) och vårdas på sjukhus.

Jag har pratat med min kompis K som är sjuksköterska och hon berättade att de har inrättat specialavdelningar på alla större sjukhus där de förvarar drabbade som kommer in medan läkare och forskare desperat försöker finna ett sätt att bota dem. Jag och K vet ju att det inte finns någon bot men det går inte resten av världen med på, tydligen. Specialavdelningarna är vaktade av inhyrda väktare, men såvitt jag förstår så slänger man bara in ett gäng zombies i ett sjukhusrum och låser dörren. Man kan ju inte direkt komma nära dem för att undersöka dem.

Jag försöker dela med mig av min kunskap till alla runt om mig, men blir mest bemött med misstro. Jag säger att man dödar dem genom att förstöra hjärnan. Mina arbetskamrater ojar sig äcklat och hävdar att vi inte ska döda dem alls. De säger att de är sjuka människor som behöver vård! Stackare, de förstår inte. Om de försöker ta in en zombie för vård så kan de räkna med att bli en själva.


fredag 28 maj 2010

Min första...

Nu verkar världen äntligen ha vaknat. På nyheterna för en stund sedan så såg jag mitt livs första riktiga zombie! Det var en amatörfilm som någon filmat med mobilkamera. Zombien sågs på långt håll på ett fält i Nackareseratet där den stapplade omkring utan mål och mening. När personen som filmade klev på en gren så upptäckte zombien sin iaktagare och började gå emot henne med utsträckta armar. Då kunde jag dra en lättnadens suck när jag insåg att det inte är springande zombies vi har att göra med utan vanliga, gående sådana.
Filmaren var dock klok och stod inte kvar utan lade benen på ryggen. Nyhetsuppläsaren sade med smått vantrogen röst att zombien (fast han använde inte ordet "zombie" utan sade typ "den drabbade personen") hade identifierats som en man som dog för ungefär en vecka sedan. Nyhetsankaret utfärdade en varning för att gå ut efter mörkrets inbrott och absolut inte ensam. M och jag kramade varandras händer och satt tysta länge. Det var ju det här vi trodde skulle hända, och nu när det visade sig vara sant så låste sig allt. Det är bara för overkligt!
De andra nyhetskanalerna hade också med denna nyhet och de sa alla ungefär samma sak. "Gå inte ut ensamma och gå inte ut när det är mörkt." Som om zombies inte går ut på dagarna.
Jag tycker att de missade det viktigaste. Om man ser en levande död, gå inte fram till den, dra inte uppmärksamhet till dig, spela inte död eller något annat dumt, klättra inte upp i ett träd.
Bara spring!!!

torsdag 27 maj 2010

Info, tack!

Fortfarande ingen information om utbrottet. Jag ska försöka kontakta myndigheterna och erbjuda dem mina kunskaper, då de själva uppenbarligen inte är kompetenta inom zombie-apokalyps-området.
Fast kanske vet de redan vad som pågår. Kanske kommer viruset från dem. Man vet ju inte.
Och försätter jag mig själv i fara genom att antyda att jag vet vad som pågår? Är zombiesarna inte den enda faran?
Jag kanske borde ligga lågt ett tag.

Tills vidare går jag till jobbet som vanligt och vi kämpar på med endast delar av personalstyrkan och okänt antal vikarier. Vad som har hänt med de frånvarande vill jag inte tänka på, men kan förstås inte låta bli.
Ringer till familj och vänner varje dag för att kolla att de är ok. Snart måste sanningen fram!
Kunskap och god kondition är det enda sättet att överleva zombie-apokalypsen.

Tills vidare finns lite info om pandemier här:

http://www.forskning.se/temaninteraktivt/teman/pandemier/tiofragorsvar/tiofragorochsvar/vadarenpandemi.5.303f5325112d7337692800016982.html

tisdag 25 maj 2010

Bästa vapnet!

Nu har jag surfat runt och kommit fram till att detta måste vara det ultimata vapnet mot de levande döda:


http://www.uncrate.com/men/gear/tools/stiletto-titanium-clawbar/


Det är alltså ett koben i titan. Hårt, hållbart och väldigt lätt. M och jag har beställt fyra stycken. Två att öva med och testa hur mycket de håller för, och två att använda "live". Något jag verkligen fasar för!

Jag tycker också att vi ska prova att vässa ändarna ännu mer för att få dem mer effektiva. Vi får se hur det går.


Jag kom fram till det här med titan-koben med lite hjälp från Max Brooks, som har skrivit "the zombie survival guide". Mycket användbar och rekomenderas i dessa tider. Dock måste jag be er att ta de råd som har med zombie-närkontakt att göra med en nypa salt eftersom vi ännu inte vet hur dessa zombies som vi har här just nu beter sig. Om de springer eller ej, till exempel. Jag själv tror ju förstås att de bara stapplar långsamt fram. Springande zombies känns ju helt ologiskt och overkligt!



Tisdag...

Jag och M möttes upp efter jobbet och kramade varandra som om vi inte setts på flera år. Vi kände oss lite fåniga på sätt och vis. Alla bevis finns ju där! Alla tecken tyder på samma sak. Ändå har vi inte sett en enda zombie. Inte på nyheterna eller i tidningarna och inte i verkligheten. Inte ens på internet! Har M och jag blivit galna? Någon som håller med oss? Någon?

måndag 24 maj 2010

Tillbaka på jobbet igen...

Kom tillbaka till jobbet idag. Alla undrade hur det var med mig och hur jag hade haft det. Jag hade gruvat mig för att mina kamrater skulle tro att jag bara fejkat sjuk (...) men ingen verkade tvivla. Det kan bero på att nästan en tredjedel av personalen verkar vara hemma från jobbet. C och J har inte varit på jobbet sedan de försvann för några veckor sedan. Jag hoppas förstås att inget zombie-aktigt har hänt med dem, men ärligt talat så vet jag inte längre. Känner en viss rädsla från de andra, vilket är kusligt. Jag VET ju vad som pågår, och inget kan jag göra åt saken. Även om jag skulle varna dem så skulle ingen tro mig. De skulle bara tro att jag fått en knäpp, efter år av zombiefilmer.

Det är i alla fall en ny föreställning på gång och jag försöker se det positiva i mitt arbete. Även om världen går under så får jag inte tappa modet redan nu. Den nya pjäsen är "I väntan på Godot". Vilken ironi. Ser fram emot att se hur den blir. Om den hinner bli färdig.


lördag 22 maj 2010

Och nu då?

Jag börjar tvivla på om vi verkligen hade rätt angående apokalypsen. Jag menar, ska det gå såhär långsamt? Vi sitter inne i lägenheten och har tråkigt medan alla andra vekar leva sina liv som vanligt. Solen har gassat hela dagen och jag har längtat så efter att gå ut och lägga mig på en filt vid vattnet, men icke.

Vi har samlat alla klipp från tidningarna, fast på datorn, dårå, som tyder på att vi har rätt, men hur det än är så blir det inte FLER utbrott, utan det verkar hålla sig på en konstant nivå.

Jag tänkte föreslå M att vi går tillbaka till jobbet på måndag. Om inte annat så för ekonomins skull.


fredag 21 maj 2010

Vapen

Jag har bestämt mig för att vi måste beväpna oss när vi går ut. Jag tänker inte stå obeväpnad när jag blivit inträngd i ett hörn av hungriga monster. Funderar på bästa vapnet. Nåt som inte är olagligt att bära på sig. Varken kniv eller pistol då. Basebollträ verkar ju fungera i filmerna, men hur många huvuden kan man slå in innan det börjar gå sönder...? Koben är ju alltid bra förstås...

Jag funderar vidare.

Varningar

M och jag började ringa runt till våra familjer och vänner och sa åt dem att hålla sig inne. Många av dem (faktiskt alla) var förvånansvärt svår-övertalade. Min mamma total-vägrade och pratade bara om att hon skulle gå på konsert ikväll och tänkte inte alla sitta inne. Jag skrek till och med till henne (har aldrig tidigare hänt) tills hon slängde på luren (har tidigare hänt). Inte ens M som är så otroligt diplomatisk hade någon tur. När inte en enda av våra nära och kära ville lyssna på oss tappade vi lite styrfart. Vad ska vi göra nu?

Vi äter lunch och funderar på saken.


onsdag 19 maj 2010

Förnödenheter

M ringde och sjukanmälde sig i morse och tillsammans har vi kommit fram till att det enda sättet av överleva apokalypsen är att vara sjukt förberedda. Det första man bör göra är att bunkra upp med ordentligt med mat uti fall vi blir fast i lägenheten en längre tid.

Vi åkte alltså till Willys och storhandlade. Och det var den största storhandling jag någonsin sett. Konserver, potatis, torrvaror och sånt som kan ligga i frysen i evigheter. Plus förstås stora mängder tändstickor, ljus, batterier, ficklampor, vitaminer och en massa tandborstar. Fyra-åt-halvt tusen blev det! Nu får det banne mig bli en apokalyps också!


tisdag 18 maj 2010

Jag tar det säkra före det osäkra...

Nu när vi har konstaterat vad som pågår i verkligheten så har jag bestämt mig för att inte gå till jobbet innan jag har fått något grepp om hur stort zombie-utbrottet är. M däremot gick till jobbet i morse som vanligt. Han är inte klok och jag har oroat mig hela dagen och följt nyheterna med onormalt stort intresse.


När M kom hem från jobbet så dängde han fyra tidningar i bordet. Han hade haft tråkigt på jobbet och läst igenom de tidningar jobbet håller sig med från pärm till pärm.

"Misstanke om ny influensa", var den rubrik som fått honom att haja till. Informationen om den nya flunsan var väldigt knapphändig och just därför så mystiskt. Tydligen orsakade den hög feber som i sin tur orsakade vanföreställningar! Vad är det för konstigt symptom att skriva om i tidningen?! Vad har vanföreställningar med någonting att göra och hur vanligt kan det vara egentligen? Hör man någonsin talas om någon som säger "O, jag hade så hög feber, jag tyckte att du såg ut som en smaskig hamburgare"?

Dessutom hade en avdelning på södersjukhuset stängts av och användes enbart till patienter som misstänktes ha den nya flunsan. Den vanliga "Så skyddar du dig"-artikeln var också med förstås, och till sist tre mord där offren dödats med - ja, vad tror ni - skott i huvudet.

Vi tittade på the Royal Tenenbaums för att komma ifrån den obehagliga känslan.


Zombies...

..är levande döda som har förlorat alla mänskliga instinkter utom en. Att äta. Zombier äter mänskligt kött och köttet måste vara levande för att locka. De har inga kroppsliga funktioner och behöver alltså inte mat för att överleva (vilket de överhuvudtaget inte kan, eftersom de egentiligen inte är levande, bara odöda). Den som blir biten av en zombie kommer, utan undantag, att avlida inom 24 timmar och därefter "vakna" inom en timme från frånfället. Den just uppvaknade odöda har inga drag kvar ifrån den människa den en gång var, utan kommer omedelbart att anfalla de människor som finns i dess närhet för att försöka äta dem.
Det finns ingen bot.
Det enda sättet att döda en zombie är genom att förstöra hjärnan.

måndag 17 maj 2010

Äntligen hemma!!!

Imorse kom äntligen M hem, trött med lycklig efter flera dagars fallskärmshoppning. Vi hade en supermysig morgon och sedan gick vi ut och promenerade i solen. Inte förens efter lunch frågade han vad som egentligen pågick i mitt huvud. Det går inte att dölja någonting för honom. Som tur är!

Jag drog hela historien och väntade sedan på att han skulle skratta lite och säga åt mig att skärpa mig. Men det gjorde han inte. Istället gick han och hämtade sin dator och sedan gick vi tillsammans igenom alla dagens nättidningar. Detta hittade vi:

* Äldre par attackerades av en våldsam person i Djursholm. De fördes till sjukhus med allvarliga skador. Det stod dock inte vilken typ av skador.

* Dykare försvunnen i Stockholms skärgård. Hmm...

* Tre (!) patienter isolerade på södersjukhuset för våldsamt beteende.

* Ännu ett mord i Lidingötrakten där en person blivit skjuten i huvudet av en "nära släkting".


Vi gick också längre bakåt i tiden bland nättidningarnas arkiv och fick ett skrämmande resultat. 15 "mord" med huvudskott. 2 drabbade dykare. 22 omotiverat våldsamma överfall. 7 personer som vårdas på sjukhus för bitskador.


M och jag stirrade på varandra medan vi samtidigt insåg det fruktansvärda.


Zombie-apokalypsen är här!


onsdag 12 maj 2010

Jag börjar se en röd tråd...

Fyra olika incidenter idag som åtminstone jag kan koppla samman. De två barnen och deras pappa som blivit bitna igår dog på sjukhuset i morse. Lite senare läste jag på aftonbladet på nätet att en person i Huddinge blivit skjuten på öppen gata. I huvudet!! Hur vanligt är det ens att folk går omkring med skjutvapen?

När jag gick ner till ICA så hörde jag en av kassörskorna prata med en kompis om att hennes kille hade blivit anfallen av en uteliggare samma morgon. Som försökt bita honom! "Blev han biten?" frågade jag henne och hon såg bara förvirrad ut, kanske eftersom jag bara tjuvlyssnat, men sa i alla fall att han hade klarat sig.

Sist, men absolut inte minst, så hade en dykare på Västkusten blivit attackrad av "något" under vattnet. På nyheterna var de väldigt diffusa. Hon hade blivit biten så illa att hon dog bara någon minut efter att hon kom upp på land. Hennes kompis som var med henne hade sprungit efter hjälp, och när hon kom tillbaka på var kroppen borta! Polisen misstänkte någon makaber form av kidnappning eller nåt, men det tror jag vad jag vill om.

Vad är det här? Är jag bara överdrivet paranoid, eller har jag bara tråkigt? Varför ser inte alla mönstret, utan bara jag?

När M kommer hem ska jag prata igenom det här med honom och höra vad han tycker.

Jag går inte ut och handlar middag ikväll. En gammal matlåda från frysen och en ny säsong av Dexter får bli mitt sällskap ikväll.

tisdag 11 maj 2010

Gräsänka dårå.

M ska åka på fallskärmsläger imorgon och jag tycker inte alls om det! Jag har ju mina misstankar om vad som pågår och om det stämmer så vill jag inte alls att min man ska vara ute i ödemarken (no offence, Tierp) och springa.


söndag 9 maj 2010

Allt lugnt i Skarpnäck?

Efter fiaskot på Bauhaus har vi tröttnat totalt på det jäkla sovrummet och bestämt oss för att det får vara klart ändå, utan golv. Vi har börjat dammsuga och ta bort tejpen från lister och uttag. Det är ju först då man verkligen ser vad snyggt det blir.

Mamma ringde och var orolig. Hon hade hört talas om en "våldsvåg" i Stockholm. Jag kunde lugna henne med att allt var ok och att det verkade vara lugnt i alla fall i Skarpnäck.

Men jag börjar ju ändå undra. Det har hänt så mycket konstigt på sista tiden. Jag kan ju i alla fall vara lite försiktig. Det kan ju inte skada.


lördag 8 maj 2010

Panik!

Tillbaka från vår golvjakt och vi är fruktansvärt uppskakade. När vi gick och tittade på olika laminat på Bauhaus så utbryter plötsligt panik i kubik. Denna jättebutik var ju helt full med folk och alla började plötsligt springa mot utgångarna och skrika. Paniken spred sig ju förstås och snart ljöd brandlarmet. M och jag rusade mot utgången och stannade inte förens vi var framme vid bilen, längst bort på parkeringen. Märkligt nog såg vi ingen rök och inga brandbilar heller. Däremot dök polisen och ambulansen upp rätt omgående. Undrar vad som hände där inne som orsakade sådan panik? M och jag bestämde oss för att inte stanna för att ta reda på det utan åkte hem. Hemskt läskigt var det i alla fall.

Golvet får vänta.


onsdag 5 maj 2010

Malmö

Pratade med en gammal kompis som bor i Malmö idag och hon berättade att hennes moster´, som är polis, hade varit med när de stormat ett okuperat hus. Det lät som om det pågick en massa bråk därinne, men när de kom in i huset så var det inga som bråkade, det var blodiga människor som härjade runt försökte bita varandra och när polisen kom in så blev även de anfallna. De lyckades värja sig även om en av poliserna blivit biten, och de kunde inte bestämma sig för om man skulle skicka in galningarna till sjukhus eller häktet. Jag tror det blev sjukhus med tung bevakning. Folk är inte kloka! Verkligen många mysko grejer som pågår.